Orhan Veli

Orhan Veli Kanik föddes år 1914 i en relativt välbärgad familj i Istanbul. Han fick en gedigen utbildning. Fransk grundskola i födelsestaden följd av gymnasieutbildning i Ankara, där fadern som klarinettist och dirigent ledde Atatürks musikkår, och till sist filosofistudier vid universitetet i Istanbul. Mellan åren 1942 och 1944 var han recervofficer. Övrig tid undvek han lönearbete, drack och skrev dikter.

Som ung var han en relativt konventionell poet, men tillsammans med vännerna Oktay Rifat och Melih Cevdet grundande han i början av 1940-talet Garip-gruppen som på allvar skulle införa modernismen i den turkiska lyriken. Tillsammans debuterade de 1941. Boken, Garip (ordet har med det "sällsamma", "främmande", "nya", i positiv bemärkelse, att göra) , inleddes med ett manifest skriviet av Veli där han tar avstånd från den tidigare, såväl persisk-osmanska som den 1800-talsfranska, poesins rim och meter, bildspråk och välljud. Den nya dikten skulle utmärkas av sin enkelhet, talspråksmässighet, ledighet och spontanitet. Metaforer skulle undvikas. Var ord skulle stå för sin konkreta betydelse. Hellre folkligt än aristokratiskt, hellre demokratiskt än politiskt. Ingen av de tre skulle komma att hålla sig till dessa regler.

Veli hann där efter ge ut fyra egna diktsamlingar samt den lilla litterära tidskriften Yaprak (Bladet/Lövet) innan han söp ihjäl sig 14 november 1950. Han ligger begravd på kyrkogården i Rumilihisari vid Bosporen.

Så här beskrev han sig själv 1942: 1914 föddes jag. Vid ett års ålder var jag rädd för grodor. Vid sju började jag skolan. Jag blev intresserad av att läsa när jag var nio år, och av att skriva när jag var tio. Jag var tretton år, när jag lärde känna Oktay Rifat, och sexton när jag träffade Melih Cevdet. I sjuttonårsåldern besökte jag barer. Vid arton började jag dricka raki. När jag fyllt nitton år började mitt bohemliv. Efter tjugo lärde jag mig att tjäna pengar och lärde känna misären. När jag var tjugofem år var jag med om en bilolycka. Jag har ofta varit förälskad men aldrig gift mig. Nu ligger jag i lumpen.

Han är än idag en mycket uppskattad poet och många av hans dikter har blivit türküler, vackra, melankoliska sånger som sjungs på barer och kaféer runt om i Turkiet. Orhan Veli föddes i det döende Osmanska riket och dog i den nyfödda nationen Turkiet. Det var en omvälvande tid som satt spår i hans diktning. Man har velat tolkat hans berömda Epitafer över en viss Süleyman Efendi som hans kommentarer över Turkiet som ett land slitet mellan tradition och modernitet, som en griftedikt över något som för alltid gått förlorat.

Simon Sorgenfrei