Léopold Sédar Senghor

Léopold SédarSenghor föddes i kuststaden Joal i Senegal och det är också till landskapet vid kusten söder om Dakar han ständigt återkommer i sin poesi. Han är poet, filosof, litteraturkritiker och politiker.

Hans författargärning är intimt förknippad med négrituderörelsen, både som dess främste poet och dess störste ideolog. För Senghor är négritude såväl medvetenheten om, som försvaret och utvecklingen av, afrikanska kulturella värden. Hans föräldrar var kristna, fadern handlade med jordnötter. Vid sju års ålder började han studera franska, studier som så småningom skulle föra honom till Dakar och sedan, vid tjugotvå års ålder, vidare till studier vid Lycée Louis-le-Grand i Paris. Senare fortsatte han att läsa vid Sorbonne där han doktorerade. Han blev den förste afrikanen som fick kompetens att undervisa på gymnasie- och universitetsnivå och han blev också fransk medborgare. Hans politiska karriär tog fart efter andra världskrigets slut när han återvänt från krigsfångenskap i Tyskland. 1945 utsågs han till deputerad för Franska Västafrika i nationalförsamlingen i Paris.

Senghor bröt snart med det franska socialistpartiet och startade det första av flera afrikanska partier som han representerade i nationalförsamlingen. Han blev en outtröttlig förespråkare för avkoloniseringen av de franska kolonierna i Västafrika, och när Senegal blev självständigt 1960 valdes han till landets förste president. Han verkade i tjugo år tills han drog sig tillbaka från politiken i december 1980.

Senghors inflytande som tänkare och poet har varit mycket stort. Som politiker, men också som poet, betonar han behovet av samverkan och försoning. Han talar om att kunna skapa en dialog mellan olika kulturer, en dialog som så småningom ska utmynna i en sammansmältning av alla kulturer och raser till en universalkultur (Culture universelle). Senghors litterära, estetiska och politiska teorier finns samlade i Libertévolymerna: Liberté I: négritude et humanisme (1964; innehåller artiklar och essäer om kultur och litteratur publicerade 1937-1963). Liberté II: nation et voie africaine du socialisme (1971; tidigare utgiven av Présence africaine 1961, innehåller politiska essäer). Liberté III: négritude et civilisation de l'universel (1977; essäer och artiklar om kultur och litteratur) samt Liberté IV: socialism et planification (1983) och Liberté V: le dialogue des cultures (1993). En genomgång av författarens hela livsgärning presenteras i samtalen med den tunisiske författaren Mohammed Aziza i La poésie de l'action (1980).

Diktsamlingar:

Chants d'ombre (1945), Hosties noires (1948), Chants pour Naëtt (1949) och Éthiopiques (1956).

De två senaste samlingarna innehåller några av Senghors mest berömda dikter. Nocturnes (1961) består av kärleksdikter och de berömda elegierna, en samling dikter om poesins och fantasins roll i skapelseprocessen.

Ytterligare kärleksdikter finns i samlingen Lettres d'hivernage (1972).

Elegierna återkommer i Élégies majeures (1979).

Barbro Norström Ridaeus