Orhan Pamuk Ferit Orhan Pamuk

Orhan Pamuk är född den 7 juni 1952 i Istanbul i en välbärgad, sekulariserad medelklassfamilj. Hans far var civilingenjör liksom hans farbror och farfar. Det var Pamuks farfar som lade grunden till familjens förmögenhet. Under sin uppväxt var Pamuk inriktad på att bli målare. Han tog studentexamen vid Robert College och studerade därefter arkitektur vid Istanbuls tekniska universitet och journalistik vid universitetet i Istanbul. 1985-1988 vistades han i U.S.A., var gästforskare vid Columbia University i New York och under en kortare period knuten till University of Iowa.

Han är bosatt i Istanbul. Pamuk har sagt att han under sin uppväxt upplevde övergången från ett traditionellt ottomanskt familjeliv till en mer västerländskt orienterad livsstil. Om detta skrev han sin första publicerade roman, en släktkrönika med titeln Cevdet Bey Ve Ogullari (1982), som i Thomas Manns anda skildrar en familjs utveckling i tre generationer. Hans andra roman Sessiz Ev (1983; Det tysta huset, 1998) skildrar från fem olika berättarperspektiv en situation där några medlemmar av en familj besöker sin åldrade farmor på en populär badort samtidigt som Turkiet befinner sig på randen till ett inbördeskrig. Tidpunkten är 1980. Barnbarnens politiska diskussioner och kamratumgänge återspeglar ett samhälleligt kaos där olika extremistiska organisationer kämpar om makten.

Det var med sin tredje bok Beyaz Kale (1985; Den vita borgen, 1992) som Pamuk fick sitt internationella genombrott. Till formen är den en historisk roman, förlagd till 1600-talets Istanbul, men till sin innebörd är den framför allt en berättelse om hur vårt jag är uppbyggt som berättelser och fiktioner av olika slag. Personligheten framstår som en föränderlig konstruktion. Huvudpersonen i berättelsen, en venetianare som sålts som slav till den unge lärde mannen Hodja, möter i Hodja sin spegelbild. Då de båda männen berättar sina livs historier för varandra sker ett utbyte av identitet. Kanske är det på ett symboliskt plan den europeiska romanen som har tillfångatagits och ingått förening med den främmande kulturen. Pamuk har i sin romankonst blivit känd för sin lek med identiteter och dubbelgångarmotiv. En liknande problematik återfinns i romanen Kara Kitap (1990; Den svarta boken, 1995) där huvudpersonen i Istanbuls vimmel söker efter sin försvunna hustru och hennes halvbror med vilken han så småningom byter identitet. De talrika referenserna till Österlandets mystiska tradition gör det naturligt att uppfatta detta skeende ur ett sufiskt perspektiv. Kara Kitap innebar ett definitivt brott med den förhärskande socialrealismen i den turkiska litteraturen. Den väckte debatt i Turkiet inte minst genom sin anknytning till sufismen.

Pamuk har med romanen som utgångspunkt skrivit manus till en film, Gizli Yüz (1992). Yeni Hayat (1994; Det nya livet, 1996) är en roman om en hemlighetsfull bok som har egenskapen att oåterkalleligen förändra en människas liv om hon läser den. Sökandet efter denna bok har till det yttre resans form men kantas av litterära anspelningar, tankeexperiment i mystikens anda och reminiscenser av äldre turkisk populärkultur, vilket alltmera förvandlar handlingen till ett allegoriskt skeende besläktat med romantikens myter om en ursprunglig och förlorad visdom. Benim Adim Kirmizi (2000; Mitt namn är röd, 2002) har enligt författaren till huvudtema relationen mellan öst och väst och skildrar den olikartade synen på konstnärens förhållande till sitt verk i de både kulturerna. Det är en berättelse om det klassiska miniatyrmåleriet och samtidigt en mordgåta i historisk miljö, en bittert skön kärlekshistoria och en subtil dialektisk diskussion av individualitetens roll i konsten.

Pamuk har publicerat essäsamlingen Öteki Renkler : Seçme Yazilar Ve Bir Hikâye (1999) och stadskildringen Istanbul : Hatiralar Ve Sehir (2003; Istanbul minnen av en stad, 2006). Den sistnämnda väver samman återblickar på författarens uppväxt med en skildring av Istanbuls litterära och kulturella historia. Ett nyckelord är hüzün, ett mångbottnat begrepp som Pamuk använder för att karakterisera den melankoli han ser som utmärkande för Istanbul och dess invånare. Pamuks senaste roman är Kar (2002; Snö, 2005). Den utspelar sig på 1990-talet vid Turkiets östra gräns i staden Kars, en gång gränsstad mellan det osmanska och det ryska riket. Huvudpersonen, en författare som levt i exil i Frankfurt, reser till Kars för att komma underfund med sig själv och sitt land. Romanen utvecklas till berättelse om kärlek och poetiskt skapande samtidigt som den sakkunnigt beskriver de politiska och religiösa motsättningar som utmärker det turkiska samhället i våra dagar.

Pamuk har i sitt hemland blivit känd som samhällsdebattör trots att han främst ser sig som skönlitterär författare utan politiska intentioner. Han var den förste författare i den muslimska världen som offentligt fördömde fatwan mot Salman Rushdie. Han tog ställning för sin turkiske kollega Yasar Kemal när denne ställdes inför rätta 1995. Pamuk själv åtalades efter att ha yttrat i en schweizisk tidning att 30 000 kurder och en miljon armenier dödats i Turkiet. Åtalet väckte omfattande internationella protester. Det har sedermera lagts ned. Litterära priser och utmärkelser: Milliyet Roman Yarismasi Ödülü (1979, delat pris med Mehmet Eroglu), Orhan Kemal Roman Ödülü (1983), Madarali roman Ödülü (1984), the Independent Award for Foreign Fiction (1990), Prix de la Découverte Européenne (1991), Prix France Culture (1995), Prix du Meilleur Livre Étranger (2002), Premio Grinzane Cavour (2002), the IMPAC Dublin Award (2003), Ricarda-Huch-Preis (2005), Der Friedenspreis des Deutschen Buchhandels (2005), Prix Médicis étranger (2005), Prix Méditerranée Étranger (2006).

www.nobelprize.org