Ahmad Shamloo احمد شاملو

Ahmad Shamloo föddes 12 december 1925. Fadern var officer och familjen tvingades därför ofta att flytta. Han debuterade 1947 med diktsamligen "De glömda sångerna" som följdes upp med novellen "Kvinnan bakom mässingsdörren" 1950. Shamloo ägnade det tidiga 1950-talet åt översättningsarbete och åt att samla folkliga berättelser (dessa kom att publiceras först 1979 i tre volymer under namnet "Gatans bok"). Allt detta kommer att avspeglas i hans egen produktion - där den västerländska påverkan är märkbar, och där ett folkligt språk bryter med den klassiska persiska lyrikens ofta högtravande språk. Hans andra diktamling "Manifesto" (1951), liksom hans tredje "Metall och känsla" (1953), förbjöds och alla opublicerade manuskript förstördes. Shamloo fick spendera fjorton månader i fängelse. Inget av detta tycks ha avskräckt hans politiska engagemang - vilket ska gå som en röd tråd genom hela hans författarskap.

Under 1950-talet publicerade han några av sina främsta diktsamlingar och kom att framstå som den moderna iranska poesins portalfigur. Boken "Frisk luft" (1957) för den moderna poesin ett stort steg framåt i Iran. Hans orimmade, fria vers uppfattades dock som en provokation av stora delar av kulturetablisemanget. Shahens regim såg honom som en förädare av den persiska kulturen och 1977 lämnade han Iran i protest mot regimen. Han vistades en tid i England och USA, men återvände till Iran efter regimskiftet 1978. Dock kom Shamloo snart på kant även med den nya regimen och hans böcker banlystes i den islamiska republiken fram till 1994.

1999, tilldelades han Stig Dagerman-priset för sin litterära gärning. Hans namn nämndes ofta i Nobelprissammanhang. Förutom poesi och prosa, översättningsverksamhet och folkloristik var Shamloo verksam inom film och radio, som journalist och som statstjänsteman och under en tid undervisade han i persisk litteratur vid Teherans universitet. Han var dessutom redaktör för en stor mängd kortlivade tidskrifter.

Shamloos poesi utmärks formmässigt av sin lust till förnyelse. Han är starkt påverkad av den västerländska modernismen. Samtidigt finns där ständigt ett starkt politiskt engagemang, en regimkritik, som periodvis föranlett att hans poesi varit förbjuden i hemlandet, och än i dag ses på med misstänksamhet. Han använder sig av poesins mångtydighet som vapen - många av de rebelliska bilderna och symbolerna är starkt kulturbundna varför det kan vara svårt att uppfatta dem för en svensk, eller icke-iransk, publik. Ändå har hans poetiska kraft nått sådant genomslagvästvärlden. 

Jag kan fylla mina papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar på bekräftelse på att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran - jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta.

Simon Sorgenfrei