Lygia Bojunga Nunes

Lygia Bojunga Nunes tilldelades Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne år 2004.

Lygia Bojunga Nunes fick HC Andersenpriset 1982, första gången det gick till en författare från tredje världen. Ovanligt snabbt därefter blev en hel rad av hennes böcker översatta till svenska.

1983 kom Alexanders påfågel (A casa da madrinha, 1978). De svenska barnbokskritikerna var lite förvirrade. Får man verkligen skriva så poetiskt om Copacabanas övergivna barn? Dem ska man ju tycka synd om. Men Byteatern i Kalmar sög åt sig boken och gjorde en av sina allra bästa föreställningar, som fick den "riktiga" brasilianska titeln "Till gudmors hus".

1984 kom Den gula väskan (A bolsa amarela, 1976) och den handlar inte om någon som det är synd om alls, utan om en vanlig, festlig flicka. Nåja, helt vanlig är hon ju inte. Inte den gula väskan heller. Även den blev en spännande dockteater, dramatiserad av Inger Jalmert-Moritz för Långa Näsan på Stadsteatern i Stockholm. Att Nunes böcker har en så dramatisk nerv beror säkert på att hon började sin karriär som skådespelare och har både arbetat och skrivit för radio och TV.

Hon är född i hamnstaden Pelotas, nära gränsen till Uruguay, men växte upp och arbetade i Rio.

Författardebuten gjorde hon först 1972 med barnboken Kompisarna (Os colegas) i en tid av politiskt förtryck, våld och censur som i praktiken räckte från 1964 till 1985. Hon skriver om förtryck och frihetskamp, indoktrinering och sociala orättvisor. Märkligt nog blev hennes böcker aldrig censurerade eller indragna, kanske därför att ingen makthavare kunde föreställa sig att harmlösa "sagoböcker" kunde vara fyllda av politiskt sprängstoff.

Kreativitet och fantasi är viktiga vapen, menar Nunes och i hennes texter blir magin ett effektivt medel att beskriva verkligheten i en värld där förtryck härskar. "Surrealismen, absurditeterna är så levande i det dagliga livet i Latinamerika att den magiska realismen inte är konstig alls - det är så här livet ter sig", säger Nunes i en intervju 1986.

Mina samtal med Nunes har ofta kommit in på detta att skriva om djur i stället för människor - fabeltraditionen. Hon har undrat över vårt konstigaland som översätter hennes "svåraste" böcker, dvs de längre berättelserna med levande barn som huvudpersoner, men verkar rädda för de i Brasilien så populära "djurböckerna". Den hon själv tycker mest om, Den blommiga soffan (O sofa estampado, 1980) om kärleken mellan en bälta och en angorakatt översattes först 1989 och såldes ganska dåligt i Sverige.

Varför är vi i Sverige så tveksamma till fabler? Vi importerar visserligen Disneys ankor och Scarrys "pedagogiska" djur,men producerar bara den supersnälla Bamse själva. Antagligen för att vi inte har behövt använda fabeln som en symbol för frihetskamp. Våra tuppar, både röda och svarta, gal på gödselstacken, våra rävar dör i rävpest, våra vargar är fridlysta, våra björnar går i ide eller äter blåbär.

Alltfler svenskar fängslades av Nunes barnböcker. 1990-91 behandlades hon i en 40-poängsuppsats på högskolan i Kristianstad av Anette Ewald: På slak lina mellan överflöd och misär. Möte med den magiska realismen i Lygia Bojunga Nunes böcker. Här diskuteras förhållandet mellan det magiska/fantastiska och det realistiska/samhällskritiska i Nunes böcker. Slutsatsen blir att Nunes "utan att någon enda gång ta till överord eller våldsscener visar oss den brasilianska verklighetens sociala misär utan att vi någonsin tappar tilltron till fantasins, drömmens och kreativitetens vidunderliga förmåga att visa på utvägar".