Matsuo Bashō 松尾 芭蕉

Matsuo Basho är Japans mest kände haiku-diktare. Basho hette egentligen Matsuo Munefusa och föddes i staden Ueno i provinsen Iga, den nuvarande Mie-prefekturen. Han var son till en samuraj av lägre rang och sattes som nioåring i tjänst hos den familj som härskade i staden. Detta gav honom tillfälle att tillsammans med familjens son studera poesi för en berömd poet från Kyoto, som tillhörde den så kallade Teimon-skolan, vars poesi präglades av intellektuell formalism och verbala associationer.
När sonen i familjen dog vid bara tjugofem års ålder, lämnade Basho sin plats och tillbringade några år i Kyoto, där han ägnade sig åt studier av japanska och kinesiska klassiker samt kalligrafi.

År 1671 gav Basho ut sin första diktantologi med egna och andra poeters dikter, som han sammanställt och kommenterat.
Året därpå flyttade han till huvudstaden Edo, där han deltog i olika poetiska sammankomster och kom i kontakt med poeten Nishiyama Soin, grundaren av Danrin-skolan, som uppkommit som en reaktion mot Teimon-skolan och utmärktes av ett mycket mera vardagligt språk och mera begreppsmässiga associationer och metaforer.
Under sina första år i Edo gav Basho ut flera diktsamlingar med dikter som ofta var präglade av Danrin-skolans vardagliga och lite skämtsamma stil.

Det som brukar räknas som en vändpunkt i Bashos diktning var när han 1680 flyttade till Fukagawa i närheten av floden Sumidagawa i en avskild del av Edo. Vid sin lilla bostad där hade han ett bananträd, som han fått i present av sina lärjungar och som han var mycket förtjust i. Sin pseudonym Basho tog han efter detta bananträd ("basho" betyder bananträd).
Vid samma tid kom Basho i kontakt med zen-buddhismen, som kom att få stor betydelse för hans liv och diktkonst. Många av de dikter han skrev då skiljer sig från Danrin-skolans skämtsamma stil och räknas som de första exemplen på Bashos egen nya stil, den så kallade sho-fu.
Dessa dikter är inspirerade av naturiakttagelser, har en lite vemodig underton och är sparsmakat enkla i sitt uttryck.
Basho strävade i sin diktning efter att få fram skönheten i det enkelt naturliga och avskilt stillsamma och ge uttryck för det melankoliska i tingens förgängliga flyktighet. Det estetiska idealet för denna poesi var ett inre djup bakom en skenbar enkelhet.

Bashos "bananträdshydda" brann ner bara två år efter det att han flyttat dit. Den byggdes visserligen upp igen, men under tiden hade Basho påbörjat det kringflackande liv utan fast bostad som kom att bli ett uttryck för hans livssyn och en inspirationskälla för hans poesi.
Han kom under resten av sitt liv att tidvis bo i sin nya bananträdsbostad, men ofta var han ute på långa fotvandringar runt om i landet, från vilka han skrev lyriska reseskildringar. När han dog år 1694 var han också ute på en vandringsfärd, som skulle ha fört honom söderut till ön Kyushu.

Just reseskildringar är en särskild litterär genre med lång tradition i Japan, och Basho hade många förebilder bland kringvandrade poeter, som efterlämnat vackra dikter från natursköna platser. Basho följde ofta under sina vandringar dessa föregångare i spåren och besökte platser som besjungits i poesi.
I sina reseskildringar blandar han egna intryck och tankar med associationer till andra poeter och deras diktning och skapar på så vis en form av resedagbok som samtidigt är en mångbottnad litterär och poetisk konstruktion.

Skildringen av färden till de nordliga inre regionerna av Japan, En färd i det inre av landet räknas som Bashos mästerverk, hans mest lyckade exempel på "haibun", lyrisk prosa med invävda haiku-dikter, där prosan och dikterna bildar en harmonisk enhet.

Vibeke Emond