Rómulo Gallegos

Rómulu Gallegos är Venezuelas mest kända 1900-talsförfattare. Många gånger skrev han för att väcka opinion, bl a när det gällde förtrycket mot ursprungsinvånarna. Han propagerade också för rasblandning, vilket var kontroversiellt i dåtidens Venezuela. Hans styrka ligger i skildringen av olika människoöden och kampen mellan människa och natur.

Gallegos inledde sin litterära bana när han 1909 var med och grundade tidskriften La Alborada. Där publicerade han sina första alster. Vid denna tid arbetade han som lärare, vilket han skulle fortsätta med under en följd av år samtidigt som han ägnade fritiden åt att författa. 1911 utkom hans enda dramatiska verk, El milagro del año. Mellan 1912 och 1927 skrev han tolv romaner, av vilka dock inte alla blev publicerade. Hans första utgavs 1913, Los adventureros.

På 20-talet engagerade sig Gallegos politiskt och blev senator. Då han emellertid inte accepterade att samarbeta med den hårdföre diktatorn Gómez valde han att avsäga sig sitt uppdrag och lämna landet. Han flyttade till Spanien, där han publicerade flera av de romaner som han har blivit mest omtalad för. Doña Bárbara (Doña Bárbara), som blev en av sin tids verkliga "märkesromaner", utgavs där 1929.

Gallegos återvände till Venezuela 1936, ett år efter Gómez död och fick en ministerpost av den efterföljande, mindre diktatoriske, generalen. 1941 var han en av flera initiativtagare till bildandet av det socialdemokratiska partiet AD (Acción Democrática). 1947 valdes han till president, men störtades redan 1948 och fick åter lämna sitt land. Han skulle inte återkomma förrän tio år senare, när oppositionen slutligen hade lyckats bringa diktaturen på fall.

Under exilen bodde Gallegos främst i Mexiko, men han reste också i USA och på Kuba.

Efter återkomsten slog han sig ned i Caracas i avsikt att tillbringa sina sista år i lugn och ro, utan politiska engagemang. Hans sista roman utkom 1957: El último patriota.