Ernesto Cardenal

När man hör namnet Cardenal går tankarna gärna till Solentiname, den avsides liggande skärgård i Nicaraguasjön där denne präst och poet 1966 grundade ett religiöst kollektiv, Nuestra Señora de Solentiname. Cardenal ville att man här skulle leva ett liv fjärran från kyrkans hierarki och i solidaritet med fiskare och bönder. Efter befrielseteologiskt mönster engagerade sig Cardenal och några meningsfränder därför också i att bygga upp jordbruks- och fiskekooperativ och startade en skola. Mest känt av deras många projekt blev satsningarna på konstnärligt skapande. De naivistiska målningarna från Solentiname spreds under 80-talet över världen som affischer och i böcker, och originalen har ställts ut i många länder. Kollektivet var emellertid en nagel i ögat på diktatorn Somoza, som lät jämna det med marken 1977. Det återuppbyggdes sedan efter sandinistfrontens seger över diktaturen 1979.
Vid revolutionen utsågs Cardenal till kulturminister - den första någonsin i Nicaragua. Han vägrade lämna sin tjänst, trots bestraffningar från påven Johannes Paulus.

Parallellt med sina övriga engagemang har Cardenal skrivit poesi och är sedan länge en av Latinamerikas mest kända poeter. Hans dikter är välgörande enkla och lätta att förstå. Många av dem skildrar Nicaraguas nutidshistoria. Han föddes i staden Granada. Familjen var välbärgad och hade råd att låta sonen studera vid universitet i Mexico City och New York. Han fick också möjlighet att resa i Europa. Det var vid återkomsten till Nicaragua på 50-talet som Cardenal började skriva dikter, starkt influerad av Ezra Pound och andra nordamerikanska poeter. Från denna tid härstammar Epigramas, som utkom 1961. Han publicerade också satiriska kortdikter och höll på att hamna i fängelse på grund av en av dessa - en skenbart harmlös dikt, men Somoza läste mellan raderna och gav order om arrestering. Cardenal lyckades dock komma undan och gick under jorden.
Vid denna tid hade han börjat engagera sig allt mer politiskt. Han tillhörde motståndsgruppen UNAP (Unidad Nacional de Acción Popular) och deltog i det misslyckade "Aprilupproret" 1954. Själv klarade han sig helskinnad undan den påföljande våldsvåg som iscensattes av diktatorn, men förlorade kamrater som han senare tillägnade dikter. Sådana finns bland annat i det stora diktverket La hora O (Timmen O), som fullbordades två år senare men publicerades först 1961. 1956 drabbades Cardenal av en svår religiös kris, vilket ledde till att han ett år senare inträdde som novis i ett trappistkloster i Kentucky i USA. Under vistelsen där skrev han en rad prosabetraktelser som 1970 trycktes i boken Vida en el amor (en bok om kärleken) Cardenal fann sig dock inte tillrätta med trappisternas isolerade och strängt reglerade liv utan bröt upp efter två år. Färden gick nu till Mexiko, där han tillbringade fyra år hos benediktinermunkar i Cuernavaca. Därifrån reste han vidare till La ceja-seminariet i provinsen Antioquia i Colombia. Efter två år där visste han slutligen vad han ville: dels bli präst och dels bygga upp en religiös gemenskap som inte avgränsades av klostermurar. Så blev det också. 1966 prästvigdes Ernesto Cardenal i Managua och som vi sett dröjde han inte med att förverkliga sitt andra mål.

Upplevelserna gav Cardenal inspiration till religiöst färgad poesi. 1964 publicerades Salmos (Latinamerikanska psalmer), där han för samman texten i gammaltestamentliga psalmer med dagens verklighet. Dikterna används i gudstjänster på olika håll i världen. Samtidigt publicerade han diktsamlingar av annan karaktär, t ex Oración por Marilyn Monroe y otros poemas (1965). En resa till Kuba 1970 blev avgörande för Cardenals engagemang i den revolutionära kampen. I reportageboken En Cuba (1972) skrev han bl a att det kubanska samhället, trots viss ofrihet, var "det ur evangelisk synvinkel enda någorlunda rättfärdiga i Latinamerika". Så småningom anslöt sig den forne pacifisten därför till sandinistfronten, FSLN, i hopp om att kunna bidra till att ett liknande samhälle kunde skapas i Nicaragua. Efter det att Solenatinamekollektivet bränts ned flydde Cardenal och ägnade två år åt att resa runt världen som FSLNs främste talesman. Han återvände den 18 juli 1979, dagen innan den definitiva segern. Efter åren som kulturminister har han arbetat som kulturredaktör. Bland hans senare verk kan nämnas Quetzalcoatl (1985), Telescopio en la noche oscura (1993) och Cántico Cósmico. 1998 utkom första delen av hans självbiografi, Vida perdida.

Eva Stenvång