Salim Barakat سليم بركات‎‎

Salim Barakat är av kurdiskt ursprung, född och uppvuxen i Qamishli i nordöstra Syrien, en stad grundad i början av 1920-talet. Den har en mycket blandad befolkning av araber, kurder, assyrier, armenier och tjerkesser. Fadern var en from muslim som förärades titeln mulla. I hemmet lästes islamsk historia, profetberättelser och korantolkningar. Salim blev tidigt medveten om sin etniska tillhörighet, inte minst i sin arabiska skola. Men där lärde han sig arabiska så väl att det blev detta språk han kom att uttrycka sig på i skrift. Han upplevde en hård barndom med många konflikter, som han skildrat på ett något tillspetsat sätt i sin prisade självbiografiska roman "Järngräshoppan" (1980).

1970 begav han sig till Damaskus för att studera arabisk litteratur vid dess universitet, men efter bara ett år drog han vidare till Beirut. Han tänkte sig att Damaskus skulle bli hans "förlorade dikt", som han skrivit, och Beirut hans slutliga litterära, intellektuella och personliga hemvist. Så blev det inte. Men under tiden hann han slå igenom som både poet och prosaist i den ännu relativt lugna och välmående libanesiska huvudstaden, "den arabiska modernismens centrum". Han knöt nära band med arabvärldens främsta diktare, Adonis och Mahmud Darwish, som snabbt upptäckte hans originella ordkonst och ämnesval.

Vid den israeliska invasionen 1982 tvangs han fly till Cypern, där han bosatte sig i Nicosia och blev biträdande redaktör för den palestinska litterära kvartalstidskriften al-Karmel. I samband med Osloöverenskommelsen 1993 stängdes de flesta palestinska institutioner eller flyttade till Palestina. För Barakat fanns inte den möjligheten. Han blev arbetslös och tvingades flera år leva under falsk identitet. 1999 flydde han till Sverige, på ett provisoriskt uppehållstillstånd som först efter ett par år blev permanent. I Stockholm har han stannat och vidareutvecklat sitt författarskap med oförminskad energi.

Mahmud Darwish har sagt att han inte blir klok på var Barakats poesi slutar och hans prosa börjar. Han menar själv att hans ögon bara ser ett sceneri, där det konkreta är prosa och skuggorna poesi; det finns ingen fast materia utan skugga. Att hans romaner ofta är halsbrytande fantastiska och har en ovanlig språklig rikedom har gjort att han jämförts med Garcia Marquez. Den realistiska skolan, som länge dominerade arabiska prosa, var en värld med rationella och ganska förutsägbara utvecklingslinjer. Det har inte tilltalat Barakats verklighetsuppfattning.

Hans dynamiska berättande drivs fram av ideliga, snabba förändringar, som inte bara präglar skeendet utan också hans gestalter och fördjupar känslan av illusion och instabilitet. Det har skärpts av hans problemfyllda identitet som kurd, tillhörig ett folk som aldrig ägt en stat och ännu kämpar för att bli en nation. Under ligger ett utforskande av vad det innebär att vara människa och humanitetens grundläggande innebörd.

Kosmos är för honom en labyrint. Bara ett labyrintiskt språk kan skildra det. Som en litteraturens dervisch hyllar Barakat extasen och paradoxen som enda väg att lära känna sanningen. Svart humor står mot bländvit sorg. Hans författarskap framstår som ett av de märkligaste i dagens arabvärld, där han är på väg att vinna vidsträckt erkännande. Ingvar Rydberg