José María Arguedas

Bland författare i Peru och andra andinska länder växte på 30-talet sympatin för de förtryckta indianfolken, vars tillvaro de nu försökte lyfta fram i ljuset. Själva var de dock nästan utan undantag icke-indianer. Författaren José María Arguedas var inte heller indian, men stod befolkningen närmare än många andra. Han talade inte bara indianspråket quechua - han lärde sig över huvud taget inte någon spanska före åtta års ålder och tyckte själv att han inte behärskade detta språk förrän 25 år senare.

Arguedas föddes i Andahuaylas i Apurímac och blev tidigt moderlös. Efter att ha tillbringat några år hos släktingar flyttade ha vid sex års ålder till sin fars nya familj i Puquio. Erfarenheterna från denna tid var på många sätt bittra. Styvmodern tyckte illa om pojken och lät honom bo tillsammans med de indianska tjänarna i köket. Styvbrodern tvingade honom att delta i perversa sexorgier, vilket fick till följd att han livet igenom kom att förknippa sex med våld och förnedring och oftast beskriver det så i sina böcker.

Samtidigt kom han att känna en naturlig samhörighet med indianerna i Puquio och kom att omfatta mycket av deras tänkesätt och respektfulla kärlek till naturen. Senare fick han följa fadern, som var kringresande advokat, på dennes resor i Anderna och fick då stifta bekantskap med indianer i en rad andra byar.

Vid 14 års ålder måste han till sin stora sorg ge upp sin nyvunna frihet och börja studera. Han läste först vid ett katolskt internat, en tid som han skildrat i den delvis självbiografiska romanen Los ríos profundos (De djupa floderna) 1958; se nedan. Sedan började han läsa vid läroverket San Luis Gonzaga i Ica för att några år senare fortsätta med litteraturstudier vid San Marcosuniversitetet i Lima.

Studietiden förde med sig att han gradvis "förspanskades", och livet ut skulle han plågas av en stark inre slitning mellan de bägge kulturer han växt upp med. Men det var nog den indianska han kände sig mest hemma i, och han drog sig inte för att anklaga andra författare för falsifikat när de i all välmening gav sig på att levandegöra indianernas verklighet i sina böcker. I meningsutbytenas hetta glömde han nog ibland bort att han själv inte heller var indian, och det är en vanlig uppfattning bland litteraturforskare att inte heller Arguedas lyckades förmedla en sann bild av de andinska indianernas värld. Skillnaden var framför allt att Arguedas skrev så mycket bättre och att han - troligen driven av ett känsloladdat tvång att "skriva av sig" sina barndomsupplevelser - förmådde att skapa något vida större än indignerade skildringar av de vitas förtryck.

Det var besvikelsen över de gängse skildringarna av indianer som fick Arguedas att fatta pennan. 1935 publicerade han tre berättelser i boken Agua.

Samma år som Arguedas avslutade sina studier i litteratur fängslades han på grund av sitt motstånd mot fascismen, i samband med att ett av Mussolinis sändebud besökte Peru. Han satt sedan åtta månader i fängelset El sexto. Upplevelserna där skulle han långt senare låta skildra i en roman med samma namn.

Efter fängelsevistelsen började han ägna sig allt mer åt sitt författarskap och åt att samla folkliga legender, berättelser och sånger på quechua. Efter att ha gift sig flyttade Arguedas ut på landsbygden där han försörjde sig som lärare. 1941 utgav han romanen Yawar Fiesta. Myndigheterna såg emellertid inte med blida ögon på den unge lärarens engagemang för indianernas sak, och allt fler av hans lektionstimmar drogs in. Så småningom blev han i stället chef för institutet företnologiska studier vid Limas historiska museum.

Hans stora genombrott kom 1958 med den ovannämnda romanen Los ríos profundos, som betraktas som ett av de viktigaste verken i den latinamerikanska litteraturen.

1963 doktorerade han i etnologi och året efter stod han i spetsen för kulturtidskrifterna Cultura y Pueblo och Revista Peruana de Cultura. 1964 utkom det verk som han själv värderade högst, Todas las sangres.

Några år senare började Arguedas känna att han inte hade något kvar att ge, varken som författare eller etnolog. Han valde då att ta sitt eget liv. Han sköt sig i sitt tjänsterum på universitetet och dog fem dagar senare, den 2 december 1969. Hans sista bok, El zorro de arriba y el zorro de abajo, utgavs postumt 1971.