Alejo Carpentier

Alejo Carpentier hade ett stort musikintresse. I El acoso (Hetsjakt) bildar Beethovens Eroica en mäktig bakgrund till händelseförloppet, och Los pasos perdidos (Den förlorade porten) handlar om en färd längs en djungelflod i syfte att leta rätt på ett sällsynt musikinstrument.

I själva verket var Carpentier inte bara författare utan också musikforskare, inriktad på Antillernas folkmusik och klassisk musik. Han utbildade sig från början till kompositör. Han hade också ett stort intresse för arkitektur, som han också studerade i ungdomsåren.

Carpentier föddes på Maloja-gatan i Havanna och växte upp på en gård stax utanför huvudstaden. Fadern var invandrad från Frankrike och modern född i Ryssland. Modern var mycket musikintresserad och fadern till yrket arkitekt.

Under uppväxten fick Carpentier uppleva ett Kuba som fortfarande hade många koloniala drag (Kuba hade frigjort sig från Spanien 1898). Under en vistelse i Parispå tiotalet lärde han känna Europa som det såg ut före första världskriget. Tillsammans med sin mor studerade han under en tid musik i den franska huvudstaden. Han besökte också ett Ryssland där tsaren ännu styrde. I 20-årsåldern, samtidigt som han började pröva på journalistiken, gjorde Carpentier en resa till Mexiko som också den gjorde ett starkt intryck på honom. Där lärde han känna den tidens två främsta konstnärer: Rivera och Orozco. Den senares måleri skrev han senare en studie över.

Carpentier blev tidigt politiskt aktiv. Han anslöt sig till en grupp motståndare mot diktatorn Machado, vilket snart ledde till att han arresterades och satt några månader i fängelse. Tiden i cellen fördrev han med att påbörja den första versionen av sin debutroman Ecue-Yamba-O, som handlar om den svarta befolkningen i Karibien.

Boken utgavs dock inte förrän 1933, och däremellan hade det hunnit hända en del. 1928, när han släppts ur fängelset men stod under polisbevakning, fick han hjälp av den franske surrealisten och poeten Robert Desnos att ta sig till Paris. Det var säkerligen nödvändigt; kulturtidskriften Revista de Avance, som han börjat utge efter fängelsevistelsen, tilltalade knappast Machadodiktaturen.

Parisvistelsen kom att vara i tio år. Under denna tid försörjde han sig som journalist samtidigt som han umgicks med de franska surrealisterna.

1939 återkom han till Kuba, där han fortsatte sin journalistiska bana. I början av 40-talet reste han till Haiti. Intrycken därifrån inspirerade honom till romanen El reino de este mundo (Riket av denna världen), som utkom 1949 och innebar hans internationella genombrott. Då hade han redan lämnat Kuba för andra gången. Utled på Machados hårda nypor utvandrade han till Venezuela, och stannade där till 1959 då revolutionen segrade.

1963 blev han chef för det statliga bokförlaget, och från 1968 utnämndes han till kulturattaché i Paris.

Carpentier dog i Paris, och när hans stoft anlände till Kuba fylldes gatorna av hundratusentals Havannabor som sörjde sin störste och mest älskade författare.

Carpentier höll fast vid sina intressen livet ut. 1947 utgav han det uppmärksammade verket La música en Cuba, och under tiden i Caracas utnämndes han till professor i musik. Trots sina skönlitterära framgångar fortsatte han att skriva artiklar och andra böcker, särskilt essäer.

I Jöran Mjöbergs bok Latinamerikanska författare (Norstedts 1988) finns två kapitel om Carpentier: "Alejo Carpentier och sökandet efter kontinenten Amerika" samt "Alejo Carpentiers revolutionsromaner".