Nadine Gordimer

Nadine Gordimer föddes i Springs, i Transvaals gruvdistrikt. Hennes far, sidore Gordimer, var invandrad jude från Litauen. Hennes mor, Nan Myers Gordimer, föddes i England och emigrerade med sin familj när hon var sex år. Föräldrarnas äktenskap var olyckligt. Gordimers mor inbillade sig att hennes dotter hade ett mindre hjärtfel och vid elva års ålder fick hon avbryta skolgången i klosterskolan i Springs. Därefter undervisades hon av privatlärare i hemmet tills hon var sexton år. Stillsamma sysslor ordinerades, böcker och läsning blev engrundläggande del av hennes liv.

Vid fjorton års ålder fick hon sin första novell publicerad på Sunday Express barnsidor. När hon var sexton antogs hennes första vuxna novell av tidskriften Forum i Johannesburg. 1946 började hon studera vid University of Witwatersrand, men hoppade av studierna efter ett år. För den som är intresserad av Nadine Gordimers syn på sin ungdom och hennes väg in i författarskapet finns ett belysande kapitel, En rymling och den oövervinneliga sommaren, i hennes essäsamling Breven från Johannesburg, 1989. (Originalets titel: The essential gesture: writing, politics and places, 1988.)
Debuten skedde med novellsamlingen Face to face (1949), året efter det att Nationalistpartiet gripit makten och den lagstiftning som skulle sanktionera apartheidsamhället börjat ta form. 1953 kom hennes första roman The lying days (Lögnens dagar, 1955). Huvudrollen i denna bildningsroman innehas av den unga kvinnan Helen, som bestämmer sig för att stanna kvar i Sydafrika trots den skuld och den förtvivlan hon känner efter Nationalistpartiets makttillträde. Särskilt minnesrika är beskrivningarna av den lilla gruvstaden Springs och dess invånares ängsliga bemödanden att hålla sig inom givna ramar för det socialt passande. A world of strangers (1958; Främlingars värld, 1959), liksom Occasion for loving (1963; Tillfälle att älska, 1965), beskriver olika aspekter av livet under apartheid, och hur raslagarna griper in i och förändrar den enskildes liv.

Denna växelverkan mellan det offentliga och det privata är ett återkommande tema i hennes författarskap. A world of strangers är den första av hennes böcker som förbjuds när censuren på 1970-talet stramar åt greppet. Gordimer har, som Per Wästberg påpekat, alltid skrivit som om censuren inte fanns. Även hennes följande roman, The late bourgeois world (1966; En bortgången värld, 1967), drabbas av censuren men inte förrän 1976. En ung, skild sydafrikansk kvinna från Johannesburg ombeds att hjälpa en svart vän som arbetar för motståndsrörelsen. Hon minns sin tidigare makes fruktlösa insatser i frihetskampen och deras havererade äktenskap, och hon inser att neutralitetens pris kan vara lika ödesdigert som det öppna ställningstagandets. I A guest of honour byter hon miljö och hamnar i en nyligen självständig afrikansk stat och dess politiska maktkamp, men i The Conservationist (1974; Bevararen, 1975) är handlingen åter förlagd till Sydafrika. I centrum står Mehring, en framgångsrik industriman i Johannesburg, hans tonårsson och hans vänsterradikala älskarinna. Mehring drar sig varje helg tillbaka till sin lantgård. Där odlar han den enda relation som blivit lyckosam i hans förkrympta liv den med naturen på farmen. För att försvara sin jord mot alla krav, rättmätiga så väl som orättmätiga, är han beredd att ta till alla medel. The Conservationist markerar en övergång från en liberal till en mera radikal fas i hennes författarskap. Liksom i Burgers daughter och novellsamlingen Something out there (1984) är den politiska kritiken mer öppen och revolutionen som politisk lösning rycker närmare. I July s people är den redan ett faktum och i A sport of Nature färdas vi från 1950-talet ända in i ett post-apartheid, postrevolutionärt Sydafrika.

Gordimer har gett ut flera novellsamlingar. På svenska finns bl.a. En plats i jorden (1956; Six feet of the country: fifteen short stories, 1956), Tåget från Rhodesia (1984), som bygger på noveller hämtade ur sju samlingar från 1953 till 1984Safarin (1992; Jump and other stories, 1991). Hon har publicerat flera samlingar med essäer, bland andra The black interpreters: notes on African writing (1973) och The essential gesture (Breven från Johannesburg, där hennes berömda essä Att leva i ett interregnum finns publicerad), Writing and being (1995) och Living in hope and history: notes from our century (1999).
Sedan 1950-talet har Nadine Gordimer varit djupt engagerad i de svarta författarnas situation. För den generation som samlades kring tidskriften Drum har hon varit oerhört betydande som vän, kollega, kritiker och rådgivare. Hon är medlem av ANC och en av grundarna till COSAW (Congress of South African Writers), i vars regi hon ger workshops där yngre författare kan få råd och hjälp av mer rutinerade kollegor. Sedan 1992 är hon organisationens vice ordförande. Hon ingår sedan 1993 också i den grupp som under kulturdepartementets beskydd gett sig i kast med att utforma förslag till det nya Sydafrikas kulturpolitik. 1991 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.
Barbro Norström Ridaeus

2012 kom romanen No Time Like the Present