Det är få latinamerikanska författare som nått en sådan popularitet som García Márquez, och glädjen var därför stor när han fick 1982 års Nobelpris i litteratur. Han har skrivit åtskilliga böcker, både romaner och novellsamlingar, men det är framför allt en bok som blivit känd och älskad världen över: Cien años de soledad (Hundra år av ensamhet, 1967).

Den utspelar sig i en by som kallas Macondo, men som egentligen är författarens födelseby Aracataca i norra Colombia. Dagens Aracataca är ett tynande samhälle, kvävt av hetta, fukt och damm. Men byn är ännu omgiven av bananodlingar - rester från den tid i början av seklet då den var centrum i en bananrusch utan motstycke i Colombias historia. Byns förvandling under Banankompaniets framfart och den massaker på bananarbetare som skildras i boken har verklighetsbakgrund. Författaren har också låtit flertalet av romanfigurerna låna sina drag av människor som funnits i verkligheten.

Gabriel García Márquez föddes vid slutet av bananodlingens guldålder, i morfaders åldrade hus ett stenkast från torget i Aracataca. I intervjuer har han berättat vilken stor roll huset, där han bodde sina första åtta år, har spelat för hans författarskap. Hemmet befolkades inte bara av morföräldrarna och andra starka personligheter utan också av de döda anförvanter som mormodern hörde och såg.

Ytterligare en roman och några noveller utspelar sig i Macondo/Aracataca, medan författaren hämtat inspiration till sina övriga böcker från andra byar och från de karibiska kuststäderna.

13 år gammal kom García Márquez till huvudstaden Bogotá för att läsa vid läroverket. Ensam i den stora staden, "där det duggregnade skoningslöst alltsedan början av femtonhundratalet", fann han tröst i att läsa, och lärde på så sätt känna världslitteraturen. Längre fram, sedan han börjat studera juridik, kom han i kontakt med de modernistiska poeter som bildat gruppen Piedra y cielo. Enligt García Márquez själv var det mötet med den gruppen som gjorde att han lämnade juridikstudierna för att ägna sig åt journalistik och författarskap.

Sin första bok, La hojarasca (Virvlande löv, 1955) skrev han nattetid samtidigt som han arbetade på tidningen El Heraldo i Barranquilla. Han tvingades ge ut den på eget förlag för det fanns inget av de etablerade som ville publicera den. Boken mötte inget nämnvärt gensvar och inte de följande heller.

Trots att García Márquez nu arbetade på den ansedda dagstidningen El Espectador, rönte hans författarambitioner inget intresse förrän 1967 då Cien años de soledad utkom. I gengäld blev den en braksuccé.

Under 50- och 60-talet arbetade García Márquez långa tider som korrespondent. Från 1955 var han El Espectadors utsände i Paris där han sedan blev kvar, utblottad och svältande, sedan diktatorn Rojas Pinilla stängt El Espectador hemma i Colombia. Efter ett mellanspel i Venezuela återkom han till Bogotá 1959 och började arbeta med den färska kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina.

1961 kom han till Mexiko, återigen som korrespondent för Prensa Latina. I samband med den kommunistiska uppstramningen på Kuba sade han upp sig, dock utan att förlora sin sympati för revolutionen eller sin vänskap med Kubas ledare Fidel Castro.

I takt med de litterära framgångarna ägnade sig García Márquez mer och mer åt sitt författarskap.Han bodde ömsom i Bogotá, ömsom i Mexico City.

Eva Stenvång

2004 publicerades  Memorias de mis putas tristes