Octavio Paz
* 31 mars 1914 † 19 april 1998Carlos Fuentes - lärjunge, vän och landsman till Octavio Paz - kallade 1990 års Nobelpristagare för en "son av Mexiko, bror till Latinamerika, styvson till Spanien, adoptivson till Frankrike, England och Italien, "barn i huset" och stamgäst i Japan och Indien, barn på sidolinjen till USA".
Paz var en vittberest författare, som trängde djupt in i de olika kulturer han mötte och som betraktade sig både som mexikan och universalist. Paz var inte bara poet utan också essäist, politisk tänkare och kulturkritiker och som sådan en av de viktigaste idépolitiska debattörerna inte bara i Latinamerika. Hans inflytande sträckte sig också till andra delar av världen.
Den indianska härstamningen gav Paz en stark upplevelse av att bära på ett dubbelt arv: det aztekiska och det spanska. I sina essäer skrev han om "mexikanens ensamhet" och betonade att det rör sig om en ensamhet väsensskild från den som till exempel nordamerikanen upplever "i sin värld av maskiner, moralregler och konsumtion".
Octavio Paz föddes mitt under det mexikanska inbördeskriget och växte upp i ett palatsliknande, allt mer förfallet hus i Mixcoac. Där stod böckerna tätt - ett arv efter hans romanskrivande farfar, vars närvaro enligt sonsonens dikter var påtaglig i huset nattetid.
Fadern var revolutionär, och veteranerna från Zapatas rörelse kom ofta på besök i hemmet. Dessa tidiga intryck av de som stod i spetsen för omvälvningarna gav pojken mycket att fundera över. Senare i livet skulle han ofta i essäform behandla denna epok och Mexikos historia över huvud taget. Fast Paz satte gärna in det hela i ett större sammanhang. Mexikos historia är, ansåg han, omöjlig att förstå om man inte sätter den i relation till det övriga Latinamerikas - som i sin tur måste sättas i relation till Europas och USAs. I intervjuer poängterade Paz vidare hur djupt det präglade honom att ungdomsåren sammanföll med framväxten av nazismen, andra världskriget och inbördeskriget i Spanien där han anslöt sig till republikanerna.
Efter kriget arbetade Octavio Paz som sekreterare vid den mexikanska ambassaden i Paris, där han också knöt kontakter med vad som återstod av den tidigare så blomstrande surrealistiska rörelsen. Han betraktade sig inte själv som surrealist, men ansåg däremot att surrealismen stimulerade ett frigjort och annorlunda tänkande. På samma sätt lät han sig senare stimuleras av österländsk filosofi, av psykoanalys, lingvistik och strukturalism.
Paz mest kända verk, essäsamlingen El laberinto de la soledad (Ensamhetens labyrint), utkom 1950. Fram till dess hade han enbart gett ut diktsamlingar. Den första, Raíz de hombre, utkom 1937. Parallellt med sin övriga verksamhet fortsatte han att skriva lyrik. Paz dikter skrivna mellan 1935 och 1975 finns samlade i volymen Poemas, som utkom 1979.
1968 inträffade något som fick Octavio Paz att dels lämna den ambassadörspost han haft i New Delhi sedan 1962, dels skriva en uppföljning av El laberinto de la soledad: morden på ett par hundra demonstrerande studenter i Mexico City i samband med de olympiska spelen. I essän Posdata kritiserar han den mexikanska staten, som han betraktar som bärare av den grymhet som fanns i det aztekiska samhället, och sveken mot revolutionens ideal. Först 1971 avbröt han sin "protestexil" och återvände hem.
Politiskt sett skapade sig Paz med tiden en egen hållning, ett slags "ansvarig individualism".
Paz var en mångsidig kulturpersonlighet. Han var med och startade flera kulturtidskrifter, bl a det litterära magasinet Vuelta, och han var en flitig föredragshållare. Dessutom ägnade han mycket tid åt litteraturstudier. Livet igenom var han särskilt intresserad av 1600-talslyrikern Sor Juana Inés de la Cruz, vars liv och verk han ägnat flera korta och en mycket omfattande studie.
Eva Stenvång